Filmupplevelser från våren, sommaren och tidig höst!

Hösten är här och sommaren flög förbi i raketfart. Kyla och regnet gav chans att hinna med många serier och en del biobesök. Delar här med mig tankar och åsikter om en del av de filmupplevelser man tagit del utav. Trailer finns i filmlänken.

Evil Dead Rise:

Det är så här man gör en uppföljare till en klassisk trilogi (som 22 år senare fick en underhållande serie i Ash vs Evil Dead) utan att dess ikoniska karaktär är med.
Det är snyggt, skrämmande i trogen Evil Dead-anda samt underbara vinkningar till sin äldre släkting. Det visuella är stämningsfullt magnifikt och aldrig förr har väl ett titthål i en dörr använts på samma läskiga vis? En riktigt bra uppföljare för oss som älskar Evil Dead.

Handling

Två systrar återförenas efter en tid isär, men deras familjeträff avbryts inom kort. Ondskefulla demoner är ute efter deras och barnens själar för att ta kropparna i besittning. Kommer mamma någonsin bli sig lik igen?

Man behöver inte ha sett trilogin innan, men vill man krama ur alla känslor ur denna film så är det en bonus.

Fast X (del 1)

Touretto och gänget är tillbaka återigen. Hissnande actionscener med både bilar och explosioner samt det värmande budskapet om familjens styrka och värde får man väl aldrig nog av?
Tyvärr blir här svaret “jo, det får man”. F&F-franchisen gick från att vara om snabba bilar, vänskap och familj till att bli om ett sorts oövervinnerliga legosoldater på extrema uppdrag. Det var ett tag härligt överdrivet och fånigt på ett charmigt vis. Spelar ingen roll om det var overkligt som tusan för man var underhållen.
Sen hände någonting. Det drogs alldeles för långt och den där gränsen mellan charmigt och fånigt passerades. Det blir aldrig riktigt intressant och känns mest utdraget efter en inledningsscen som är svår att överträffa.

Handling

Touretto måste denna gången skydda sin familj och vänner från Dante Reyes (underhållande spelad av Jason Momoa), som söker hämnd för sin faders död och förlusten av familjens rikedomar.

Indiana Jones and The Dial of Destiny

15 år efter “The Kingdom Of The Crystal Skull” får vi nu ett nytt äventyr med allas vår “Indy”. Tyvärr blir det inte ett fartfyllt sådant fastän inledningsscenen bådar gott. Scenen innehåller en digitalt föryngrad Harrison Ford och det funkar klart bättre här än i “The Irishman” om än inte perfekt. Ironiskt nog är det den scenen som förstärker känslan av att denna franchise har sina bästa dagar bakom sig. Att se en åldrande Indy mest stå stilla i actionscenerna må leda till en del finurliga skämt om åldrande, men drar även ner på fartfylldheten. Storyn går på tomgång och man tappar snart intresset för vad äventyret går ut på. Phoebe Waller-Bridge är dock ett härligt tillskott, men hon får aldrig riktigt chansen att utveckla sin karaktär fullt ut.

Handling

Indiana Jones och hans guddotter Helena försöker tillsammans lokalisera ett mystiskt föremål. Nazisten Dr. Voller , som rekryterades av NASA i slutet av andra världskriget, vill också lägga vantarna på denna artefakt i förhoppning om att skriva om historien.

Barbie

Margot Robbie är suverän i titelrollen i denna sommarens storfilm (en av dem) som inte riktigt var vad denne recensent trodde. Visst är det färgglatt och humor i Barbieland, men den samhällskritiska undertonen gör sig ständigt påmind. Ofta är kritiken träffsäker, men stunder finns då den blir dubbelmoralisk och målar upp en (medvetet?) överdriven bild som inte stämmer överens med verkligheten. Det man riskerar med detta är att folk tappar intresset och “Barbie” är verkligen en vattendelare bland publiken.

Handling

Barbies lever det perfekta livet i Barbieland. Alltid lyckliga och de kan precis allt. Barbie har verkligen löst världens jämställdhetsproblem, enligt den berättarröst vi får ta del av. En dag börjar dock stereotypiska Barbie (Margot Robbie) tänka på döden och efter detta är ingenting längre som förut. Hon vaknar med dålig andedräkt, blir deprimerad och har blivit plattfot. En reva verkar har bildats mellan den verkliga världen och Barbieland. Det blir upp till vår stereotypiska Barbie att rätta till det som skett så hon beger sig till den verkliga världen.. Här möts hon av en helt annan verklighet än den hon tror skapats eller den hon är van vid.

Mission Impossible: Dead Reckoning – Part One

Första delen i en annan storfilm från sommaren bjuder på allt som franchisen skämt bort oss med genom åren. Det är hisnande actionscener, humor, härlig kemi mellan karaktärer och skådisar, och det är fartfyllt. Uppskattar man MIP-filmerna sedan tidigare njuter man även denna gång. Det enda som man personligen inte uppskattar är vissa val man gör som påverkar hur man ser på tidigare filmer i serien. Nu påverkas ju inte alla negativt av detta, men varför väljer man den vägen? Betyget påverkas inte nämnvärt negativt, men den berömda gränsen mellan coolt och det fåniga- icke trovärdiga är nära att korsas ett par gånger.

Handling

I denna film ställs Hunt och hans IMF-team mot “The Entity” – en kraftfull AI som går sin egna väg. Uppdraget är att hindra “The Entity” från att hamna i orätta händer – should he choose to accept it.
Denna recension kommer INTE självförstöras inom 5 sekunder.

Talk To Me

Hypad skräckfilm från Australien som verkligen har sina stunder. En stark inledningsscen lovar gott för fortsättningen, men nivån levs kanske upp till lite för sällan.
Det är stämningsfullt och skräcken är häftigt påträngande in i våra sinnen. Utan att det egentligen är nyskapande så känns det fräscht då det visuella här funkar som en effektiv jumpscare i en del fall. Filmen är fri från smaklösa sådana vilket höjer betyget.
En av filmens största behag är skådespeleriet och inte minst av suveräna Sophie Wilde som spelar huvudkaraktären “Mia”. Att skapa starka band till de karaktärer vi följer är så viktigt inom denna genre och här lyckas man verkligen. Vi bryr oss om deras öden och vi förstår deras ageranden i ovanliga situationer.

Handling

En grupp tonåringar har funnit en väg att kontakta andevärlden genom en balsamerad hand. En häftig partyupplevelse för de flesta, men Mia har en djupare önskan – att få kontakt med sin döda mor. En dag tar man “leken” för långt och släpper lös övernaturliga krafter.

No One Will Save You

En sci-fi skräck som är nästintill dialogfri, kan det fungera? Det kan det verkligen om det är lika effektfullt använt som i ‘No One Will Save You’. Kaitlyn Dever är verkligen strålande i huvudrollen som Brynn, den av samhället utstötta flickan som lever ensam i sina avlidna föräldrars hus. Med sin utstrålning och fantastiska förmåga att förmedla känslor via kroppsspråk och ansiktsuttryck får hon en att sitta helt fokuserad och intrycken blir så många fler än vad ord kan skapa. Man finner sig lyssna koncentrerat, titta i varje hörn och nästan vara rädd för att ge ljud ifrån sig. Stämningen förstärker effektfullt Brynns känsla av ensamhet.
Skräcken är inte direkt ryslig, men det är underhållande hela vägen. Det finns ett par scener vars vara man gärna hade sett mer utav för den extra känslan även om det inte är något som påverkar helhetsintrycket. Storyns styrka är huvudkaraktärens bakgrund, sorg och mod.

Handling

En ung kvinna boendes i huset hon växt upp i finner sig isolerad från resten av samhället. En natt vaknar hon upp av mystiska ljud vilka visar sig komma från en utomjordisk varelse som brutit sig in i hennes hus. Nu börjar en kamp för överlevnad mot denna oinbjudna gäst. Är den ensam?