Sommaren går mot sitt slut, semestern är över och dags att i två delar under närmsta veckor dela med sig av tankar samt en och annan åsikt angående de filmupplevelser man tagit del av. Håll till godo!
Doctor Strange in The Multiverse of Madness
Doctor Strange teamar upp med en mystisk tonåring han sett i sina drömmar. En tonåring som kan fördas mellan multiversen, bekämpa hot och till och med träffa på motsvarigheter till Doctor Strange själv. Hot som kan kosta miljontals liv runtom i alla universum. De söker hjälp hos bland andra Wanda Maximoff – The Scarlet Witch och Wong.
Här är det en fördel att åtminstone ha sett tv-serien ‘WandaVision’ för att få mer klarhet i vissa karaktärers utveckling.
Farlig väg att vandra
Detta är en bra Marvel-film, men utan att glänsa. Wanda Maximoff är den som lämnar det starkaste intrycket tack vare det djup hon får visa här. Min åsikt dock är att Marvel/Disney är ute på farlig mark gällande utforskandet av multiuniversum och tidsresor. Det blir lätt ointressant när man vet att det som händer alltid kan lösas och att man till och med kan få tillbaka karaktärer som avlidit. Man får inte känslan att det man upplever är på riktigt. Färgsprakande scener bjuds vi på, men den typen av foto gör sig bäst hemma i ‘Guardians Of The Galaxy’ där tonen är mer färgsprakande i sig. Disney borde akta sig för att göra mer barnfilm av Marvel-universumet och inte vara rädda för att utforska lite mer av det mörker som existerade i de tidigare faserna.
36 år efter ‘Top Gun’ återser vi nu Pete “Maverick” Mitchell i denna uppföljare. Han arbetar som testpilot inom USA:s flotta där han gärna pushar gränserna och trots utmärkelser är det detta beteende som hindrat honom från att stiga i graderna. Detta berör dock inte Maverick alls då hans plats är bland molnen. Hans gamle vän Tom “Iceman” Kazansky , numera amiral, räddar allt som oftast Pete från flygförbud. Efter en avgörande händelse så ordnar ‘Iceman’ ett nytt uppdrag åt Maverick – att utbilda ett gäng specialutvalda unga piloter inför ett nästintill omöjligt uppdrag.
Måste stå på egna ben
Nostalgiupplevelser är väldigt inne och det som avgör hur det funkar är om man använder fan service för att locka publiken att se en undermålig film, eller om det görs som en hyllning i en film/serie som kan stå på egna ben. ‘Stranger Things’ är ju ett exempel på en serie som tokhyllar sina föregångare via lånade intriger och monster, men som ändå står stadigt som en egen produkt. ‘Top Gun: Maverick’ har spelat in fantasisummor världen över, men det ändrar inte känslan att nostalgin räddar helheten här. Det är underhållande , men inte minnesvärt.
Välplanerat och bortkastat
‘Top Gun: Maverick’ är, nästintill samma film som originalet, där klassiska scener är exakt återskapade och storyn lika överdriven. Som ett exempel är beachvolley-scenen ersatt med amerikansk strandfotboll. Det är otroligt ologiskt, omöjligt och upprepande, men 100% medvetet. Just detta medvetna val gör uppföljaren till en underhållande och charmig bagatell. Man älskar att se “Maverick” vara 20 gånger bättre än de bästa unga piloterna och utföra de mest osannolika manövrar. Man förväntar sig nästan att han ska sig an krigshotet helt på egen hand likt ‘Rambo’ i en av uppföljarna till ‘First Blood’.
Det är minutiöst planerat och blir nästan dumförklarande av publiken när avlidna karaktären Nick “Goose” Bradshaws son har exakt samma mustasch som sin far. Fast återigen så skrattar man hellre åt det charmigt överdrivna. Samtidigt blir min åsikt att det skapar inte heller en längtan efter mer. Det riktigt negativa med filmen är slöseriet med Jennifer Connellys talang då hon spelar en karaktär som inte har något djup att arbeta med och där filmen från 80-talet lyckades bättre.
Det är 4 år sedan Isla Nublar förstördes och dinosaurier lever nu fritt bland människor. Biosons operativa söker febrilt efter klonen Maisie Lockwood. Samtidigt undersöker Dr Ellie Sattler en genmodifierad svärm av insekter som utgör ett stort hot mot mänskligheten.
Släpp logiskt tänk
Släng all logik ut genom fönstret, låna lite Star Wars-scener i vilka även de människoägda dinosaurier känns som om de är i fel filmuniversum. Spä på med fan via älskade karaktärer från ‘Jurassic Park’-eran och upprepa scener från tidigare World-filmer. Vips så har du skapat ‘Dominion’ som inte bjuder på något nytt alls, men lyckas med att bli den mest korkade i hela franchisen. Det existerade förväntansfulla frön, sådda för en intressant utforskning där människor måste samexistera med dinosaurier. Istället för att den handlingen blommade ut får man exakt samma story som tidigare, dock mycket sämre. Starkast är delen med Gradys relation till raptorn Blue som tyvärr får för lite tid. Originalet är svårslaget enligt min åsikt och bör väljas framför ‘Dominion’ alla dagar i veckan.
Håller ni med? Kika gärna in och dela med er tankar och åsikter hos Moderna Livets sociala medier eller Facebook-gruppen Film & Serienördarna.
Tack för att ni tog er tid!
