Det är rätt stilla i Stockholms konstvärld just nu under Coronan. Undantag finns, i helgen höll till exempel Candyland på Södermalm öppet och man fick då bese verken från trottoaren. Den riktigt stora utställningen är dock ”Tyst vår”, som man finner i skogen bakom Kaknästornet på Djurgården.
När jag besöker utställningen har jag svårt att hitta. Kartan över verken har jag laddat ner i mobiltelefonen men den har för låg upplösning. Det första är dock lättfunnet, en ljudinstallation av Helene Schmitz (”The messenger”) i form av en hackspetts högtalarförstärkta kulsprutesalva.
Jag vandrar vidare på skogstigen. Där borta är det någonting? Nej, bara ett ljuslila skräp under några grankvistar. Där går några, har de hittat ett av konstverken? Jag försöker jämföra mobilens lilla kartbild med omgivningen och minns allt för väl mina tveksamma insatser under skolorienteringarna.
“En barnfamilj har krupit ihop och lyssnar på berättelserna som kommer inifrån. Verket är gjort av Hanna Ljungh och Johan Redin (”Blind väktare”).”Jo, där är ju en liten koja? En barnfamilj har krupit ihop och lyssnar på berättelserna som kommer inifrån. Verket är gjort av Hanna Ljungh och Johan Redin (”Blind väktare”). Jag frågar försiktigt om jag får ta en bild medan de blickar in kojan och lyssnar vidare. Det får jag. Alla håller annars avståndet ordentligt även här, kanske blir det extra tydligt i en skog där man inte vill vara så nära andra redan från början.
Jag trampar vidare och närmar mig Marie-Louise Ekmans mural (”Tyst vår”). För bara några veckor sen gick jag förbi just här och såg den betonginramade ingången till den tunnel som leder in till Kaknästornet. Denna löper under hela skogen och är stor nog att svälja en lastbil. Själva ingången är ordentligt avspärrad, men ovansidan löper längs med en av skogsstigarna och bildar den långa mur som Ekman nu helt fyllt upp med sina bilder och texter. De ger de platsen en väldigt … glad stämning.
Jag tar bilder av de här verken. Precis som andra besökare. Kanske gör vi det för att bevisa att vi varit här, att vi orkar göra något annat i tristessen. För den här helgen i Coronans tid som är så händelselös, samtidigt som det händer så fruktansvärt mycket.
När jag närmar mig bunkerinstallationen av Carl Michael von Hausswolf (”Red safe”) fars jag först av en rädsla, tänk om dörren till bunkens slår igen? Jag är ju här själv. Sen möts jag snabbt av ett äldre par som är på väg ut. Vi hälsar vänligt och går rygg mot rygg förbi varandra i den trånga öppningen.
Jag har hört av andra som besökt bunkern tidigare i helgen att det ska lukta väldigt mycket källarmögel, som ju är giftigt, men någon verkar ha fått igång ventilationen för jag känner inget. Hela gången in och rummen där de två tomma dokumentskåpen finns badar i ett rött ljus, som en framkallningsstudio. Det är suggestivt och vackert men min klaustrofobi tar över och jag lämnar snart denna underjord.
I konstvärlden är det som ramas in eller skyltas som konst, konst. På den här utställningen har vissa verk en gul skylt, men inte alla. Jag undrar vad som mer skulle bli konst och den fick en sån gul markering. Kabelvindan med grenar på där borta? Det mesta kanske? Kanske även jag själv.
Sara Nielsen Bondes ”Från en skog till en annan” består av flera vykort som var och ett är fäst med häftstift på sin trädstam. Det är tydligt för alla som ser dem att de kommer försvinna en efter en. Rivas ner, blåsa bort. Förgängligheten finns hela tiden runtom om oss på denna plats. I alla verk. I de murkna, omkullfallna träden. På det sättet blir ”Tyst vår” också en tydlig berättelse om hur naturen, även det här lilla skogspartiet, är oss oövervinnerligt. Det kommer bestå, inte vi. Kanske är det vi som kommer att tystna före fåglarna, vilket var det biologen Rachel Carson anspelade på med sin bok ”Silent spring” 1962 och som på svenska fick titeln ”Tyst vår”.
Epilog: På buss 69 hem från utställningen tjuvlyssnar jag ofrivilligt på en kvinna som berättar i telefon att hon just varit på minnesstunden i skogen för konstnären Lars Arrhenius, som avled på lördagen, men som var med vid invigningen i torsdags. Tillsammans med Eric Ericsson har han gjort verket ”Här vilar framtiden”.
”Tyst vår” öppnade den 16 april och pågår under två veckor. Se karta och beskrivning av verken. Buss går från T-Centralen direkt till Kaknästornet, vardagar och helg. Håll avståndet!
