Sommarens filmupplevelser – andra halvleken

Del 2 av recensenten Färbers tankar och åsikter angående sommarens filmupplevelser.

Källa: Disney

Sommarens filmupplevelser var många och jag recenserar en del utav dem. Här kommer del 2 med tankar och åsikter.  Håller ni med?

The Black Phone

Efter att ha blivit bortrövad av en barnamördare och inlåst i en ljudisolerad källare, börjar 13-åriga Finney få samtal via en urkopplad telefon från mördarens tidigare offer. Offer som är fast beslutna att inte låta honom gå samma öde tillmötes.
Baserad på novellen skriven av Joe Hill och regisserad av Scott Derrickson (Sinister, The Exorcism of Emily Rose).

‘The Exorcism of Emily Rose’ tillhör en av mina favoriter inom skräckgenren och anser den vara väldigt underskattad. Sinister funkade däremot inte för mig rent logikmässigt, men väldigt snyggt foto och stämning i sina bästa stunder.

Effektfullt med välvalda skräckmoment

‘The Black Phone’ har mycket som påminner om ‘Sinister’ gällande fotot och speciellt i drömsekvenser eller syner. Tankarna här gick dock längre än så och jag fann mig jämföra känslan i dessa scener med de i “The Exorcist”- vilket förstärks av att filmen utspelar sig på 70-talet. Väldigt effektfullt blir det och förstärks än mer av hur suveränt Derrickson använder sig av de smakfulla, men få,  “jump scares” han har med. De finns inte där för ett billigt skrämselmoment utan de är placerade med omtanke och för att passa in i scenen. Senast jag såg så snyggt användande måste varit i fenomenala serien ‘The Haunting Of Hill House’.

Visst finns här logiska luckor i storyn som man gärna hade hakat upp sig på om inte helheten varit så underbar. Ethan Hawke är rysligt obehaglig som “The Grabber” som bär en kuslig mask. En mask/er som man bör hålla ögonen på, men vill inte avslöja för mycket då det bör upplevas på egen hand.  Enkla detaljer framkallar rysningar och sättet Hawke förmedlar sin karaktärs personlighet gör att man sitter på helspänn varje gång källardörren öppnas. En ny filmmördare med mask som lämnar ett starkt avtryck hos publiken

Barnskådisar som imponerar

Majoriteten här är barnskådisar och castingen är verkligen helt fantastiskt utförd. Alla levererar på en väldigt hög nivå, men den som verkligen sticker ut är Madeleine McGraw som spelar Finneys mediala syster Gwen. Hon visar upp ett brett register i den unga tjejen där omständigheter gör att hon måste vara tuff, men där insidan samtidigt är mjuk. Syskonkärleken mellan Finney och Gwen går rakt genom bioduken.

Ingen idyll

Detta är en mörk film. Vi ser inte ett idylliskt samhälle med lyckliga familjer vars vardag blir till en mardröm av “The Grabber”. I stort sätt alla har sina egna demoner och problem att handskas med. Tonen är helt perfekt, ljudeffekterna är perfekta och varje gång den svarta telefonen ringer så hoppas vi tittare att Finney får den hjälp han behöver för att ta sig ut. Man bryr sig verkligen om karaktärerna och känner deras situation.

Rekommenderar verkligen ‘The Black Phone’ och uppmanar er till att inte se någon trailer innan ni tittar.

Gwen (Madeleine McGraw) och Finney (Mason Thames) Källa: Universal Pictures

Thor: Love and Thunder

Thor är ute på äventyr med sina vänner i ‘Guardians Of The Galaxy’, men beslutar sig för att göra en egen resa för att finna inre ro. Resan avbryts av mäktiga “Gorr The God Butcher” som är ute efter att förgöra alla gudar i hämndsyfte efter en stor förlust i hans liv. I kampen mot Gorr tar Thor hjälp av King Valkyrie, Korg och Thors ex-flickvän Jane Foster – numera “Mighty Thor”

Regisserad av: Taika Waititi

Ojämnhet i helheten

Gillade man ‘Ragnarok’ och förväntar sig samma nivå här så kan man bli en smula besviken. ‘Love and Thunder’ är helt klart en bra Marvel-film, men ganska ojämn i jämförelse. Som nämnt i andra Marvel-recensioner så börjar det bli mer barnfilm på Disney-nivå där de mörkare sidorna tunnas ut alltmer. Denna uppföljare är tyvärr inget undantag och känslan är att . Waititis förkärlek till komik i sina ‘Thor’-filmer är underhållande, men han hade en bättre balans med skämten i ‘Ragnarok’. Det finns flertalet scener där man skrattar högt, men det finns tyvärr även många scener där det blir ganska löjligt. Konstiga bifigurer som mer hör hemma i mupparna och invånare på en annan planet som endast känns som de utklädda människor de är. För en av sakerna är den att när man låter utomjordingar bli för mänskliga, då tappar man trovärdigheten ganska ofta. Funkar inte ens skämten, då faller det platt. Hemsworth har en härlig utstrålning och komisk timing tillsammans med övriga skådisar, men inte ens de kan rädda manuset gällande dessa bitar. 

Våga visa hjältarnas svagheter

Nu är ‘Love and Thunder’, trots dessa brister, riktigt underhållande och mycket med den är verkligen bra. Christian Bale som “Gorr The God Butcher”  är en av de mest intressanta filmskurkarna som Marvel haft i sina filmer. Det tråkiga här är dock att karaktären borde haft mer tid på duken än vad han får.
En annan sak de lyckats riktigt bra med är Natalie Portmans karaktär ‘Jane Foster’ ,som charmat Thors hammare ‘Mjölnir’ och blivit “The Mighty Thor”. Här får hon verkligen visa sin styrka, sin coola sida, men även en gripande känslig del. När superhjältar tillåts visa sina känslor och svagheter så relaterar man och de blir mer äkta. Här är det gjort med perfektion.
‘Love And Thunder’ är en häftigt underhållande åktur även om det vissa stunder känns som om du hamnat i barnkarusell.

 

 

Prey

Regisserad av Dan Trachtenberg – mannen bakom ’10 Cloverfield Lane’

Prequel-filmen till ‘The Predator’-franchisen. Vi möter Naru som utbildas till helare i Comanche-nationen i början av 1700-talet. Hennes drömmar består av att bli en mäktig krigare och en dag ser hon ett ljussken på himlen. Hon tolkar det som ett tecken på att hon ska ge sig ut i det vilda och visa sig värdig. Skenet hon såg kom från ett utomjordiskt skepp med en passagerare som mer än gärna sätter henne och omgivningen på det största av prov.

Äntligen spänning och mystik

‘The Predator’ är klassisk i många avseenden och skapade ett lika klassiskt filmmonster. Efter originalfilmen så tappade man dock greppet om allt det som gjorde originalet så fascinerande. Det smygande hotet, mystiken och spänningen var som bortblåst (även om film 2 försökte med ny miljö) i uppföljarna.  Då har jag ändå förträngt ‘Alien vs Predator’-filmerna.
Så det värmer mitt hjärta att se hur ‘Prey’ lyckats återinföra mycket av det som originalet bjöd oss på. Visst kan man hävda att det är mycket samma film som ‘The Predator’ om man ser till upplägg och miljö, men ‘Prey’ är så mycket mer så den står stadigt på egna ben.
Här byggs stämningen upp på liknande sätt, men vi får se ett större djup i hur monstret jagar och de miljöer den rör sig i. Underbara miljöer dessutom.

 

Enas utan predikan

Naru är en ung kvinna som vill bevisa sin skicklighet som stark krigare. Lika stark som männen om inte starkare och smartare. Amber Midthunder spelar henne med perfektion och ser till att karaktären tar en välförtjänt plats bland starkt minnesvärda hjältar. Hennes kamp att bevisa sin värdighet känns genuin och trovärdig. Det behövs ingen påklistrad predikan om hur saker bör funka utan man låter publiken inse det själva via smart berättande. Det blir ingen utdragen könskamp utan istället enas alla i samma värde, vilket är underbart befriande. Naru är så häftig att följa, men alla känns mänskliga och välskrivna. Det gör att man bryr sig om deras öden och då blir hotet utifrån så mycket mer påfrestande för oss tittare.

 

Yautja har en annorlunda look

I de flesta ‘Predator’-filmer är känslan att vårt filmmonster Yautja inte fått någon större utveckling gällande sin look. I ‘Prey’ är utseendet mer anpassat för tiden den utspelar sig i, vilket är en underbart härlig detalj som höjer helheten. Mer primitiv, men ändå så pass avancerad att man känner igen sig. Det ger oss ju känslan att även utomjordingar utvecklas rent teknologiskt och inte står och stampar på samma ställe i århundranden. Den kända masken är i stort sätt borta, men ersättningen är riktigt häftig. Vissa klassiska vapen finns fortfarande med om än lite annorlunda. Samt en del vapen vi inte sett tidigare.
Även människans vapen är ju mer primitiva och det bidrar till en del komik.

‘Prey’ är verkligen en värdig ‘Predator’-film och den man väntat på efter alla år av besvikelser. Filmen finns dessutom att se på både engelska och Comanches originalspråk. Jag rekommenderar att se på Comanches.
Som en älskare av ‘The Predator’ rekommenderar jag verkligen ‘Prey’ för en riktigt underhållande stund och att få se hur en uppföljare/prequel ska göras.

 

 

Om ni missade första halvan så kan ni kolla in den här: https://wp.me/paCuJR-G3Qu

Om ni vill dela era åsikter om filmerna så kika in på Moderna Livets sociala medier eller hos på Facebook i gruppen Film-& Serienördarna.

Tack för att ni tog er tid.

 

Välkommen till ett magasin för dig mitt i livet.

Moderna Livet är en plats fullt med drömmar och ambition. Man vill komma framåt med fart. Samtidigt vill man bevara sin hälsa, ha en fungerande vardag, och ha goda relationer.

Vi hjälper dig att hälla strössel på livet med inspiration och experthjälp från personer och företag.

Har du ett företag? Vi hjälper er att berätta er story i ett modernt sammanhang.

Klicka här för mer information.

Ta del av det bästa från oss
Vårt nyhetsbrev ger dig exklusiva rabatter, inbjudningar till event och intressant läsning
Genom att klicka ja, godkänner jag Moderna Livets användarvillkor samt personuppgiftspolicy.