Många pratar om att vi ser en epidemi av psykisk ohälsa omkring oss. Att samhället har blivit så stressigt att vi sakta faller sönder både psykiskt och fysiskt. Andra tycker att vi daltar med oss själva och att vi som har det så bra materiellt borde ta oss i kragen och sluta gnälla.
Troligtvis ligger sanningen någonstans mitt emellan. Vad jag själv har reflekterat kring mycket den senaste tiden är att oavsett vad sanningen är – om det ens finns en objektiv sanning i det här fallet – det enda som egentligen avgör hur du mår är hur du själv tacklar livet och alla dess utmaningar.
När vi stöter på svårigheter så kan vi välja om vi ska se det som ett misslyckande, en besvikelse och något som präglar oss negativt. Eller så kan vi välja att se det som en utmaning att klara av. En möjlighet att växa och lära.
Oavsett om det gäller problem i karriären, sjukdom, depression, dödsfall, hjärtesorg eller vänner som sviker, så finns det exempel på människor som har ridit genom stormen. De har tagit några hårda smällar, men kommit ut på andra sidan och varit starkare.
Människor som lyckats behålla en i grunden positiv inställning till livet genom svåra prövningar. Det finns också exempel på människor som inte ens brydde sig om att försöka och som upplevt att livet är orättvist från början till slut.
Det här säger mig att det inte finns något objektivt i våra känslor. Dina känslor är viktiga och ska tas på allvar, men de säger ingenting om hur den fysiska världen ser ut.
Det är viktigt att vi kommer ihåg detta. Särskilt när tunga och svåra känslor riskerar att övermanna oss.
När en relation som betytt mycket för dig tar slut så är det tungt. Du känner besvikelse och upplever att om den här personen inte kan älska mig så betyder det att jag inte är värd att älska.
Eller så är du rädd att du aldrig mer ska känna så starkt för någon. Du är rädd att saknaden och tomheten ska finnas där resten av livet. Vi tror att ett beslut någon annan fattade utifrån sina egna, i grund och botten själviska orsaker, säger något om vem jag är och vad jag kan förvänta mig av livet.
Vi jämför oss med perfekta Instagramliv som inte finns i verkligheten och känner besvikelse över våra i högsta grad verkliga liv, som inte ens är i närheten av perfekta.
Vi tror att den här jämförelsen säger något om oss och vårt värde. När sanningen är att ditt liv är perfekt just för att det inte är perfekt.
Vi tar mycket av det som händer runtomkring oss personligt och blir ledsna, stressade och upprörda över saker som har väldigt lite med oss att göra. På det sättet lider många av oss av hybris.
Om en kollega är kort mot dig på jobbet så tror vi att han eller hon har något emot oss, vi tar det personligt. Troligare är att de har blivit väckta av barnen flera gånger under natten och sovit väldigt lite. De är trötta och stressade och klarade inte riktigt av att vara sociala och vänliga just idag.
Vi har alla negativa känslor. Vad jag försöker göra idag med de lärdomar jag har är att inte ta dem på för stort allvar. Förstå mig rätt. Om jag är trött och har ångest en period så är det viktigt för mig att förstå orsakerna till det för att kunna må bättre.
Har jag jobbat för mycket? Glömt bort att göra saker som gör mig glad? I så fall är känslorna en varningssignal, som jag kan använda mig av.
Om det beror på att någon annan fattat beslut som påverkat mig, en kollega har varit otrevlig, en kärlek som gått i kras, en vän som gjort mig besviken, då kan jag inse att det inte nödvändigtvis handlar om mig.
Jag kan vara snäll mot mig själv och säga att det är ok att det känns tungt nu men det säger inget om mig som person.
Jag låter inte känslan definiera mig.
Den får vara där, ibland kan det till och med vara skönt att gå in i en känsla som sorg och vara i den för att sen kunna komma ut på andra sidan, lite starkare, lite klokare.
