Sen så länge jag kan komma ihåg har jag blivit påmind om att jag borde ta en sak i taget. Att fokusera!
I skrivande stund är jag mitt i en sms-konversation med min exfru om hockeyutrustning till vår son, fotar mig själv med ett glas rött i handen och lägger upp på en grabbig whatsapp-slinga, klipper ett avsnitt av Stiljournalen, för över anteckningar (i pappersformat) från en sida till en annan, screenar matchade CFO-kandidater i ett rekryteringsuppdrag på Exparang, bokar in anställningsintervjuer med studenter som ska extrajobba på Exparang samt lyssnar på en låt av Hannes som jag fick skickad till mig för 10 minuter sen.
Innan texten du läser är klar så har jag troligen inlett och avslutat flera sms-konversationer, vispat ihop en sockerkaksmet och ätit upp den utan att grädda själva kakan, packat två gympapåsar samt hunnit bli riktigt uppeldad kring något lösryckt citat om att vi tar in för många ensamkommande flyktingbarn.
Det här är ingen skryttext skriven av en superhjälte och jag är strängt medveten om att resultatet från den här splittrade stunden framför datorn kanske inte är den vassaste text du någonsin läst. Men nu kommer det viktiga… den hade varit SÄMRE om jag inte hade tillåtit mig själv att göra alla de där sakerna samtidigt.
Det finns hyllmeter skrivet av prominenta forskare från MIT och Harvard om vikten av att fokusera. På var och varannan arbetsplats ojar sig kollegor vid kaffemaskinen och säger
– ”Visste ni att det tar TJUGO MINUUUTER att hitta tillbaka till sitt fokus när man blivit avbruten av ett mail?! Jag ska fan stänga av mailen!” Jag köper det inte, det kan inte vara så det ska gå till. Inte för mig i alla fall.
Saker händer hela tiden och min hjärna fylls på med olika intryck och stimuli. Jag är ju ingen hjärnforskare, men jag kan dra slutsatser från arbetsdagar som varit fyllda med en vild blandning uppgifter och arbetsdagar där jag fokuserat på en enda uppgift. Jag är i 99 fall av 100 (jag är ingen statistiker heller) mer nöjd med utfallet från de blandade dagarna.
Det viktiga här är alltså att genom att jag INTE håller fokus vid en arbetsuppgift i taget så upplever jag att slutresultatet från alla arbetsuppgifter blir bättre än om jag skulle göra de en åt gången.
Är jag ensam med det här? Så har det i alla fall känts i ungefär hela mitt liv so far. Tills NU!
Det har alldeles nyligen gått upp för mig att det finns mängder av härliga exempel på människor som lyckats superbra med vad de nu tagit sig för trots att de inte fokuserat. Eller kanske, tack vare att de inte fokuserat.
Bland de mest välkända exempel är väl Elon Musk som startade tre bolag i tre olika industrier under samma period, Richard Branson som byggde åtta olika miljardbolag i åtta olika industrier och kanske Steve Jobs som var VD för både Apple och Pixar samtidigt.
När jag låter tanken vandra vidare, mitt i ett mail som jag dragit mig för att skriva, så slår det mig. Det ena leder till det andra. Där är det! Det ena leder till det andra…
Det är anledningen till att det borde finnas fler riksdagsledamöter med styrelseuppdrag eller entreprenöriella sidoprojekt. Det är anledningen till att det är strålande om en PR-assistent på ett modeföretag också driver en livsstilsblogg och är en jävel på att fotografera. Det är anledningen till att en välrenommerad brottmålsadvokat också skriver romaner om den undre världen i Stockholm. Och så vidare.
Jag börjar mer och mer inse att allt det där med fokus är en konstruktion för att vi ska kunna hålla ordning och reda på saker och ting. Det är inte ett hjälpmedel för att exekvera bra resultat.
Slutligen kommer nu en uppmaning, med risk för att låta som en av alla Corporate Dalai Lamas på LinkedIn:
Ta dig an flera uppdrag åt gången. Flera projekt leder till flera framgångar. Så enkelt är det. I alla fall för mig.
